Postat i: Uncategorized
Okej, nu är det äntligen dags. När jag lägger upp denna posten har jag hittat ett ställe med någorlunda stabilt internet. Den här berättelsen ska handla om vad som hände i början av april och det blir långt. Nu kör vi.
Den 30:e i tredje landade jag och Ville i Melbourne efter en sömnlös natt på Sydneys flygplats, eftersom att vi är snåla jävlar (läs fattiga) reste vi med enbart handbagage. Vi hade innan flygresan noga räknat ut att det enda man behöver på 9 dagar är 4 par kalsonger, två par sockar, ett par långbyxor, ett par shorts, en skjorta, tre par linnen, en tjocktröja och ett par badshorts. Riktiga jet-setters reser lätt.
I Melbourne hoppade vi in i en taxi som tog oss ut till Wicked-campers huvudkontor. Taxichauffören var en lustig indisk karl som visste mycket om Sverige, han visste att svenska tjejer är de bästa i världen och att vi är bäst på att göra porrfilmer. Tydligen. Nåväl, han släppte av oss utanför Wickeds garage, vi gick in, betalade en massa pengar och fick sedan se vårt nya hem.
Jag skulle ljuga för er om jag säger att vi inte tänkte hemska tankar när vi såg bilen. I min hjärna for tankar som “vad fan har jag gjort?” och “hur helvete ska jag klara av att bo i den där i femtio dagar?” runt och Ville har berättat för mig att han kände likadant. När vi väl acklimatiserat oss, ungefär fyra timmar senare, kändes det inte så jävla illa längre. Det kändes inte helt bra, men inte så jävla illa. Melbourne visade sig tack och lov från sin bästa sida. Hade det inte varit fint väder så hade det troligen verkligen känts riktigt jävla illa.
Vi hade som sagt inte sovit något under natten så därför tyckte vi båda att det var okej att somna i Linus soffa medan vi kollade på film. När filmen var slut tog vi vår van och körde ut till en parks parkering och somnade. Första natten i vannen var hemsk. Hade jag inte varit så trött som jag faktiskt var så hade jag troligen inte sovit någonting. Det var som när man sov i tält som liten. Jag låg och spände mig och trodde att det i varje bil som körde förbi satt en yxman eller ännu värre, en polis. Här i Australien får man inte sova hur som helst i sin bil. Jag vet inte hur det är i Sverige men här får man inte ens sova en natt i bilen så länge man inte är på en riktig campingplats. Av den anledningen är polisen det största hotet när man campar här down under. Mördare och våldtäktsmän är inte så farliga, det värsta som kan hända är att man blir tagen av polisen.
Lite sömn fick vi i alla fall under natten och vi var nu redo att möta Melbourne. Vi lät Linus och hans flickvän visa oss runt och när dagen började bli till kväll gjorde vi oss redo för att gå ut och ut gick vi. Dagen efter kände vi båda att vår äventyrslust började kicka in. Vår plan hade från början varit att vi skulle stanna i Melbourne ett tag och sedan bege oss upp till Sydney. Planen höll inte. När alkoholen gått ur blodet åkte vi till Coles (Australiens ICA), och köpte allt vi behövde, nudlar, tonfisk, vitt bröd, havregryn och tändstickor, sedan lämnade vi storstadshetsen bakom oss och drog ut på vägen utan något egentligt mål. Det enda vi visste var att vi ville åka längs med The Great Ocean Road.
The Great Ocean Road skulle jag vilja säga är, utan att själv ha varit i Kalifornien, Australiens svar på Amerikas Highway One. Jag hade hört att det skulle vara vackert, att man skulle köra nära havet och att man skulle bli chockad av naturen. Och det var precis det vi, eller i alla fall jag, blev.
När någon säger att man kör nära havet så tänker jag mig att man kör på en väg där man om man har tur kan se lite vatten en klar dag. På The Great Ocean Road är det inte så. På The Great Ocean Road kör man vid havet. Vissa sträckor kör man endast tio meter från vattenbrynet och det tycker jag är rätt fantastiskt.
Vi körde längs med vägen och lät oss imponeras av den sceniska värld som låg framför våra ögon. Bergen på ena sidan, havet på andra. Vi kom i väg ganska sent, vi hade inte lämnat Melbourne förrän klockan tre på eftermiddagen så solen stod ganska lågt under tiden vi körde och detta förstärkte bara känslan av hur fantastiskt allting var. Vid sex-tiden stannade vi vid en strand, vi badade, gjorde några tonfiskmackor, fotade lite och sedan drog vi vidare.
Vårt nästa stop blev en liten stad som heter Apollo Bay, vägen dit var ännu vackrare än den vi redan kört, den ringlade sig igenom landskapet som en orm. Ner i dalar, över broar, genom skogar och runt klippor. I Apollo Bay träffade vi några svenskar som också reste runt i en campervan, vi beslöt att vi skulle campa tillsammans, vi pekade ut ett ställe, hoppade in i våra bilar och körde i väg igen. Det var ju inte så långt vi skulle köra men det ändrar inte det faktum att man måste ha på både lyktor och bilbälte när man kör i mörker. Har man inte det blir man stoppad av polisen. Och det var precis vad vi blev.
“Excuse me, why aren’t you wearing your seatbelt?”
“Eh, we were”
“Ahem, okey, if you say so, but why weren’t your lights on?”
“Ehm, we’re from Sweden, in Sweden the lights are always on so we forgot”
“Can I see your license please?”
“Eh, yes”
“Okey sir, blow here please”
Det var Ville som körde och ni kan ju säkert tänka er att han vid det här laget var ganska nervös. Fast än vi var säkra på att alkoholen från natten innan redan gått ur blodet var det nog ändå en rätt skakig upplevelse att få blåsa sådär dagen efter. Jag var väldigt glad att det inte var jag som körde.
När polisen fick se att Ville inte var berusad blev dem genast mycket snällare, de blev som alla andra Australiensare, väldigt trevliga och hjälpvänliga. Tack och lov. Vi önskade konstaplarna god kväll, satte på våra lyktor och körde ner till de andra svenskarna som väntade på oss med monopolbrädet redo.
Dagen efter var vädret tyvärr inte lika bra som kvällen innan, det var inte dåligt men inte helt hundra. Man kunde se en del moln på himlen och det var lite lite kyligare i luften. Hur som helst, svenskarna vi mötte kom från andra hållet, de var på väg mot Melbourne och hade alltså redan sett det vi skulle få se under dagen. De gav oss en massa tips vart vi skulle stanna och sa hur långt vi behövde åka, vi ville inte åka hela vägen upp till Adelaide. Vägen ändrade karaktär kraftigt efter Apollo bay och även om den inte var riktigt lika magnifik som den vi kört dagen innan så var det häftigt att se hur naturen ändrade sig. Först kändes det som sagt att vi körde på Highway One, sedan bara minuter efteråt var det som att vi var mitt inne i regnskogen och en halvtimma efter det var vi ute på det skotska höglandet.
Vi stannade två gånger under dagen, vid The Twelve Apostles och vid London Bridge, alltså vid de ställen där alla turister stannar. Apostlarna och bron är olika klippformationer ute i havet och om ni har sett bilder från The Great Ocean Road så är det troligen bilder på dessa klipporna ni har sett. Hur turistigt det än låter så var det jävligt mäktigt att se. Jag tog ungefär 600 bilder på denna lilla roadtrip, 300 av dem var från apostlarna och bron.
Efter vi sett bron kände vi oss nöjda så vi vände om och körde tillbaka till Apollo Bay där vi smälte alla intryck från dagen och dagen innan med öl och korv. Precis så som vuxna män gör.
4 kommentarer än så länge
Lämna en kommentar
“Ehm, we’re from Sweden, in Sweden the lights are always on so we forgot”
haha…kör försiktigt älskade bror!
Kommentar av Siri april 30, 2009 @ 1:31 e mHär är det Valborg och allmänt trevligt, ser fram emot vårens första grillkväll ikväll.. Man får vara glad för det lilla.
Hasan hälsar
kramar från storasyrran
Äntligen tillbaka!
Kommentar av ornamentdesign april 22, 2009 @ 11:28 e mSjuka bilder och härligt skrivit=)
Trevlig berättelse. Väldigt fina bilder. Saknar er, vi ses till sommar!
Kram Dorrit
Kommentar av Dorrit april 22, 2009 @ 5:53 e mLater grymt! Bra skrivet..
Kommentar av Robban april 22, 2009 @ 1:20 e m