Welcome to JonVille, this is our well-tanned playground

Okej, så ska vi bara konstatera att denna bloggen dog ut lite? Det var synd, för vi hade en good thing going enligt mig. Men men, det är dumt att gräma sig.

Jag kommer inte skriva mer här och jag tror faktiskt inte att Ville kommer göra det heller. Detta betyder inte att vi inte mötte några mer intressanta människor än David och Linus, det betyder inte heller att vår resa blev tråkig eller att de spännande upplevelserna tog slut. Absolut inte. 

Det sista jag verkligen skrev om här var min och Villes resa nere vid Great Ocean Road, det andra jag skrev räknas knappt, det var bara en snabbspolning. Sedan Ville och jag åkte längs Great Ocean Road har vi färdats ungefär 450 mil i vår bil, flugit från Cairns till Sydney och från Sydney till Abu Dhabi. Det har hänt så många saker, det har funnits så många roliga ögonblick. Så många att jag har svårt att hålla reda på dem alla, så många att jag har svårt att välja ut vad jag ska skriva om. Därför skriver jag inte, inte nu.

Hur som helst. Vi körde 450 mil utan spolarvätska. Det tycker jag är ganska häftigt. Jag vet inte om min gamla körlärare Roger skulle vara lika imponerad som jag är. 

Jag vet inte riktigt vad som har varit bäst under resan, det är svårt att säga. Visst, det var sjukt häftigt att sova under stjärnorna på en båt och det var fantastiskt att snorkla i Barriärrevet men det finns så många andra tillfällen under resan som varit lika härliga. Saker som man knappt tänker på eftersom att de är så vardagliga grejer. Till exempel när vi gjorde semlor, en underbar dag, eller alla de gånger vi grillat på Shelly Beach, eller de där sena nätterna när vår franska rumskompis Charles kom hem från jobbet med pizza och en flaska vin. Jag har haft en fantastisk resa och jag kan verkligen inte plocka ut något speciellt minne, och jag kan inte heller plocka ut fler intressanta människor. För alla människor jag och vi har mött har varit intressanta. Jag varken kan eller orkar intervjua alla. I stället vill jag bara tacka alla underbara människor som gjort denna resan speciell.

Tack David, Linda, Lisa, Johanna, Linus, Stacy, Rachel, Siobhan, Laura, Charles, Ida, Erika, Carl, Martina, Anton, Marcus, Robert, Anna, Pontus, Amanda, Alex, Nathalie, Therese, Lina, Margot, alla ni människor som jag inte kommer i håg namnen på, Stefan, Pontus, Frej, Max, Martin, Marcus. Och Ville, tack härliga Ville. 

Innan jag åkte sa jag att jag var väldigt glad att jag skulle göra denna resan med Ville, och nu så här mot resans slut är jag fortfarande lika glad för det. 

Och just det, innan jag låter denna bloggen vila i frid, läs Pontus och Amandas rapport från down under, deras liv är spännande!

Linus Johansson är en dryg men helt underbar skåning som vi lärde känna under vår första vecka i Australien. Faktiskt redan under vår första dag. På nyårsafton, vid Cremorne Point, i kön till en offentlig toalett bondade Linus och jag över The Office, öl, tjejers oförmåga att göra nummer två (som Linus säger; tjejer bajsar inte och om de gör det så luktar det vanilj) och skillnaden på mäns och kvinnors toavanor. 

Tillsammans med Ville och Dave gjorde vi Manlys gator farliga ända fram tills Linus lämnade oss i början av Februari för att resa till Nya Zeeland. Det blev ett glatt återseende i Melbourne och efter Ville och jag gjort Great Ocean Road plockade vi upp Linus och tillsammans reste vi upp tillbaka till Sydney. Linus har alltså kommit både mig och Ville närmre än många andra. De människor jag delat två kvadratmeter och tre filtar med är ganska lätträknade. Denna intervjun gjordes över en social femliters-box med vin i vår campervan någonstans söder om Sydney. Där satt vi, tre grabbar, ett antal värmeljus, chips och vin och pratade om livet. Manlig kärlek på högsta nivå.

Du röker ganska friskt, hur många cigaretter röker du om dagen?

Går upp och ner, snittar 11.7, eller nej skriv 13.4 cigg om dagen.

Har du tränat på att röka? Du gör det jävligt snyggt!

Absolut inte. Den här bilden var ju till och med ful. Jag känner att min underläpp inte gör mig rättvisa. Ta bort den!

Vad är ditt bästa minne från din resa?

Manly var sjukt kul, men en väldigt cool upplevelse var att resa själv och det gjorde jag under 25 dagar i Nya Zeeland. Nya Zeeland is the shit! 

Din rappa käft har ju en förmåga att sätta dig i ganska lustiga situationer. Vad är det värsta du har sagt till någon?

Bra fråga..

Har du varit riktigt jävlig här nere någon gång?

Till en tjej som heter Jenny sa jag en sak på en bra fylla, eller det var ju en rätt dålig fylla. Jag spydde ut ur en taxi mitt på George Street. Efter det sa jag en hemsk sak till henne som jag inte vill säga. Jag vill faktiskt inte gå in på detaljer. 

Vad sa du?

“Du har fina bröst, ful röv och du går som en gammal kärring.”

Vad hände då?

Det var lugnt, hon skrattade och det uppskattade jag. Jag kände mig lite dum efteråt.

Pinsam tystnad?

Nej, absolut inte. Jag fick två liknande kommentarer av henne, hon sa bland annat att hon tyckte att det var kul för mig att jag kunde umgås med snygga tjejer. Alltså att jag, trots mitt utseende, fick träffa sådana snygga tjejer som jag faktiskt gör. Svin.

Vilket ord har definierat din resa?

Jag vill inte säga klockrent, för det ordet hatar jag. Okej, här har vi det: “Fair enough”.

Men Linus, det är ju två ord?

Jaja, men kom på något bättre själv då!

Fair enough, vi lämnar det. Har bara en sista fråga, vad tycker du om Australiens huvudstad, Canberra?

Som jag en gång sa till dig Jon, det är helvetet på jorden, och nu har vi varit där ihop och du delar väl ändå min uppfattning?

Ja, man ska vara glad om man inte åker till Canberra!

Precis. Skulle faktiskt hellre åka till Varberg. Tror förresten att jag ska åka till Varberg, det kan ju inte vara värre än Cannieberry.

Och vi välkomnar Linus till Varberg med öppna armar – vi ska allt visa honom att vår vackra stad slår Canberra med hästlängder – och önskar honom en fortsatt trevlig resa.

Till alla er tjejer som undrar, Linus är singel oavsett vad jag tidigare skrivit på denna blogg.  

Okej, det har ju hänt en del på en månad. Jag tänker nu sammanfatta nästan en månad i 120 kilometer i timmen så buckle up!

 Efter vi gjort The Great Ocean Road åkte Ville och jag tillbaka till Melbourne, där plockade vi upp Linus, vi satte fart mot Canberra, insåg att det var ett hemskt ställe, körde vidare och hamnade till slut Wollongong. En trevlig liten kuststad strax söder om Sydney. Vi stannade i Wollongong över natten och drog sedan in i Sydney, denna underbara stad. Där träffade vi gamla vänner, vi festade på Side Bar, sov i en lägenhet mitt i stan och körde på morgon ut till Manly där vi träffade ännu mer gamla vänner. Vi softade i vår gamla hemstad i några dagar och sedan hämtade vi upp vår kära vän Marcus på flygplatsen. Vi lät honom vila upp sig i Manly över dagen och natten och sedan begav vi oss ut på vår riktiga roadtrip. 

Första stoppet blev en liten håla vid namn Port Stephens, i Port Stephens firade vi påsk med några trevliga tjejer och provade på sandboarding. Vad jag tyckte om det kan ni läsa i min blogg.

Efter Port Stephens åkte vi vidare till Port MacQuarie där vi stannade på en camping i tre dagar. Port MacQaurie var ett riktigt toppenställe, vi bodde precis vid stranden, surfade, åt pannkakor och grillade känguru. Port MacQuarie var dock mer utav ett familjeställe så efter de tre dagarna fick vi nog och drog vidare upp mot Byron Bay. På vägen dit stannade vi i underbara Coff’s Harbour där vi solade och surfade lite. Natten spenderades, som så många gånger förr, på en lastbilsparkering och sedan rullade vi in i Byron Bay, det ställe vi troligen haft mest förväntningar på. Det var ett härligt ställe, vi stannade där under en regnig vecka och gillade det trots att himlen öppnade sig som aldrig förr.

Från Byron Bay drog vi till Surfers Paradise som tyvärr visade sig från en dålig sida, rent surfmässigt sett i alla fall. På alla andra sätt var Surfers paradiset på jorden. Inte ett moln så långt ögat kunde se, trevliga människor och billig alkohol (definitionen på ett bra ställe). Efter två extremt starka kaffedrycker från Starbuck’s satte jag mig vid ratten igen och styrde vår käre Optimus Prime mot nästa stopp, Queenslands finest, Brisbane.

På motorvägen någonstans mellan Surfers och Brisbane fick jag syn på en skylt som osade hemma och jag blev direkt sugen på köttbullar. IKEA, denna svenska oas in the middle of nowhere. För att citera Vilhelm ”Det var det bästa jag ätit på jag vet inte hur länge”.  Vi njöt av allt det svenska, köpte Ekströms blåbärs- och nyponsoppa, knäckebröd och en 250 grams Marabou chokladkaka och sedan körde vi den sista biten in till Brisbane.

Ingen av oss hade egentligen några höga förväntningar på Brisbane, vi trodde att det skulle vara ett ganska tråkigt ställe. Staden visade sig dock vara alldeles underbar. Vi hade lika bra väder i Brisbane som i Surfers och det kan möjligtvis ha påverkat oss lite. Det hände en äcklig sak i Brisbane, vi var alla inne i en bokaffär mitt inne i centrum och letade efter något roligt att läsa. När vi stod och fingrade på lite böcker såg vi Linn från Varberg framför oss. Jag hade ingen aning om att hon var i Brisbane, jag visste faktiskt inte ens att hon var i Australien. Ska nu skriva några av de ord jag hatar absolut mest: Världen är bra liten ibland.

Efter ett besök på Wet’n'Wild (bara jag som ser det snuskiga i det namnet?) drog vi upp till Noosa Heads och här sitter vi nu på ett hostel där de spelar Metallica i restaurangen. Bara så att ni vet.

Och här har vi lite bilder från allt möjligt.

Okej. Ni har bra väder i Varberg just nu. Vi håller med. Men……..

/V

Okej, nu är det äntligen dags. När jag lägger upp denna posten har jag hittat ett ställe med någorlunda stabilt internet. Den här berättelsen ska handla om vad som hände i början av april och det blir långt. Nu kör vi.

Den 30:e i tredje landade jag och Ville i Melbourne efter en sömnlös natt på Sydneys flygplats, eftersom att vi är snåla jävlar (läs fattiga) reste vi med enbart handbagage. Vi hade innan flygresan noga räknat ut att det enda man behöver på 9 dagar är 4 par kalsonger, två par sockar, ett par långbyxor, ett par shorts, en skjorta, tre par linnen, en tjocktröja och ett par badshorts. Riktiga jet-setters reser lätt. 

I Melbourne hoppade vi in i en taxi som tog oss ut till Wicked-campers huvudkontor. Taxichauffören var en lustig indisk karl som visste mycket om Sverige, han visste att svenska tjejer är de bästa i världen och att vi är bäst på att göra porrfilmer. Tydligen. Nåväl, han släppte av oss utanför Wickeds garage, vi gick in, betalade en massa pengar och fick sedan se vårt nya hem. 

Jag skulle ljuga för er om jag säger att vi inte tänkte hemska tankar när vi såg bilen. I min hjärna for tankar som “vad fan har jag gjort?” och “hur helvete ska jag klara av att bo i den där i femtio dagar?” runt och Ville har berättat för mig att han kände likadant. När vi väl acklimatiserat oss, ungefär fyra timmar senare, kändes det inte så jävla illa längre. Det kändes inte helt bra, men inte så jävla illa. Melbourne visade sig tack och lov från sin bästa sida. Hade det inte varit fint väder så hade det troligen verkligen känts riktigt jävla illa.

Vi hade som sagt inte sovit något under natten så därför tyckte vi båda att det var okej att somna i Linus soffa medan vi kollade på film. När filmen var slut tog vi vår van och körde ut till en parks parkering och somnade. Första natten i vannen var hemsk. Hade jag inte varit så trött som jag faktiskt var så hade jag troligen inte sovit någonting. Det var som när man sov i tält som liten. Jag låg och spände mig och trodde att det i varje bil som körde förbi satt en yxman eller ännu värre, en polis. Här i Australien får man inte sova hur som helst i sin bil. Jag vet inte hur det är i Sverige men här får man inte ens sova en natt i bilen så länge man inte är på en riktig campingplats. Av den anledningen är polisen det största hotet när man campar här down under. Mördare och våldtäktsmän är inte så farliga, det värsta som kan hända är att man blir tagen av polisen. 

Lite sömn fick vi i alla fall under natten och vi var nu redo att möta Melbourne. Vi lät Linus och hans flickvän visa oss runt och när dagen började bli till kväll gjorde vi oss redo för att gå ut och ut gick vi. Dagen efter kände vi båda att vår äventyrslust började kicka in. Vår plan hade från början varit att vi skulle stanna i Melbourne ett tag och sedan bege oss upp till Sydney. Planen höll inte. När alkoholen gått ur blodet åkte vi till Coles (Australiens ICA), och köpte allt vi behövde, nudlar, tonfisk, vitt bröd, havregryn och tändstickor, sedan lämnade vi storstadshetsen bakom oss och drog ut på vägen utan något egentligt mål. Det enda vi visste var att vi ville åka längs med The Great Ocean Road. 

The Great Ocean Road skulle jag vilja säga är, utan att själv ha varit i Kalifornien, Australiens svar på Amerikas Highway One. Jag hade hört att det skulle vara vackert, att man skulle köra nära havet och att man skulle bli chockad av naturen. Och det var precis det vi, eller i alla fall jag, blev. 

När någon säger att man kör nära havet så tänker jag mig att man kör på en väg där man om man har tur kan se lite vatten en klar dag. På The Great Ocean Road är det inte så. På  The Great Ocean Road kör man vid havet. Vissa sträckor kör man endast tio meter från vattenbrynet och det tycker jag är rätt fantastiskt. 

Vi körde längs med vägen och lät oss imponeras av den sceniska värld som låg framför våra ögon. Bergen på ena sidan, havet på andra. Vi kom i väg ganska sent, vi hade inte lämnat Melbourne förrän klockan tre på eftermiddagen så solen stod ganska lågt under tiden vi körde och detta förstärkte bara känslan av hur fantastiskt allting var. Vid sex-tiden stannade vi vid en strand, vi badade, gjorde några tonfiskmackor, fotade lite och sedan drog vi vidare.

Vårt nästa stop blev en liten stad som heter Apollo Bay, vägen dit var ännu vackrare än den vi redan kört, den ringlade sig igenom landskapet som en orm. Ner i dalar, över broar, genom skogar och runt klippor. I Apollo Bay träffade vi några svenskar som också reste runt i en campervan, vi beslöt att vi skulle campa tillsammans, vi pekade ut ett ställe, hoppade in i våra bilar och körde i väg igen. Det var ju inte så långt vi skulle köra men det ändrar inte det faktum att man måste ha på både lyktor och bilbälte när man kör i mörker. Har man inte det blir man stoppad av polisen. Och det var precis vad vi blev.

“Excuse me, why aren’t you wearing your seatbelt?”

“Eh, we were”

“Ahem, okey, if you say so, but why weren’t your lights on?”

“Ehm, we’re from Sweden, in Sweden the lights are always on so we forgot”

“Can I see your license please?”

“Eh, yes”

“Okey sir, blow here please”

Det var Ville som körde och ni kan ju säkert tänka er att han vid det här laget var ganska nervös. Fast än vi var säkra på att alkoholen från natten innan redan gått ur blodet var det nog ändå en rätt skakig upplevelse att få blåsa sådär dagen efter. Jag var väldigt glad att det inte var jag som körde.

När polisen fick se att Ville inte var berusad blev dem genast mycket snällare, de blev som alla andra Australiensare, väldigt trevliga och hjälpvänliga. Tack och lov. Vi önskade konstaplarna god kväll, satte på våra lyktor och körde ner till de andra svenskarna som väntade på oss med monopolbrädet redo.

Dagen efter var vädret tyvärr inte lika bra som kvällen innan, det var inte dåligt men inte helt hundra. Man kunde se en del moln på himlen och det var lite lite kyligare i luften. Hur som helst, svenskarna vi mötte kom från andra hållet, de var på väg mot Melbourne och hade alltså redan sett det vi skulle få se under dagen. De gav oss en massa tips vart vi skulle stanna och sa hur långt vi behövde åka, vi ville inte åka hela vägen upp till Adelaide. Vägen ändrade karaktär kraftigt efter Apollo bay och även om den inte var riktigt lika magnifik som den vi kört dagen innan så var det häftigt att se hur naturen ändrade sig. Först kändes det som sagt att vi körde på Highway One, sedan bara minuter efteråt var det som att vi var mitt inne i regnskogen och en halvtimma efter det var vi ute på det skotska höglandet. 

Vi stannade två gånger under dagen, vid The Twelve Apostles och vid London Bridge, alltså vid de ställen där alla turister stannar. Apostlarna och bron är olika klippformationer ute i havet och om ni har sett bilder från The Great Ocean Road så är det troligen bilder på dessa klipporna ni har sett. Hur turistigt det än låter så var det jävligt mäktigt att se. Jag tog ungefär 600 bilder på denna lilla roadtrip, 300 av dem var från apostlarna och bron.

Efter vi sett bron kände vi oss nöjda så vi vände om och körde tillbaka till Apollo Bay där vi smälte alla intryck från dagen och dagen innan med öl och korv. Precis så som vuxna män gör. 

Vi befinner oss just nu i Canberra, världens kanske torraste huvudstad. Vi tog en trip längs med Great Ocean Road och där i från har vi mängder med vackra bilder och trevliga berättelser. Tyvärr kan vi inte dela med oss av dem just nu för vår internetuppkoppling suger. Håll ut några dagar till, det är det värt.

Hur som helst, det här är jag, Ville och Optimus Prime.

/J

Hejsan alla!

Ja, vi vet att vi har varit lite dåliga på att uppdatera denna blogg den senaste tiden, och ja, vi ber om ursäkt.
Vi har dock några ursäkter för vår bloggtorka.

1. Vädret är väldigt fint
2. Havet är väldigt varmt (fastän jag inte får bada)
3. Australien är väldigt roligt
4. Internet är trögt

Således kommer här en uppdatering  om vad som händer på andra sidan jordklotet.

Vi har de senaste veckorna haft mycket trevligt väder. Så trevligt att vi har kunnat ligga på stranden i princip varje dag om vi har velat. Vi har haft vår käre vän Anton här som har fått njuta av vår gästfrihet och Australiens skönhet. Vi har haft diverse partykvällar hos olika kompisar här nere. Vi har umgåtts, spelat spel, tränat, planerat resor, helt enkelt njutit av livet.

Vi börjar nu känna oss ganska nöjda med de snart tre månader vi har spenderat här i Manly och ser båda väldigt mycket fram emot att påbörja vår roadtrip längs detta lands östkust. Om precis en vecka, nästa måndag, tar vi flyget ner till Melbourne för att hämta den campervan som skall bli vårt hem de kommande två månaderna. Vår käre kompis Linus som lämnade oss för ungefär en och en halv månad sen och som nu befinner sig i Melbourne skall åka med oss de tio första dagarna upp till Sydney innan han där blir utbytt mot Marcus som då precis anlänt. Att träffa Linus igen kommer bli riktigt, riktigt roligt. Vi funderar på att stanna i Melbourne några dagar och känna av atmosfären där nere innan vi beger oss.

När vi sedan har hämtat upp Marcus i Sydney drar vi vidare uppåt mot alla möjliga roliga, galna, spännande och sevärda ställen vi kan hitta. Vi har hittills tänkt stanna i Port McGuire, Surfers Paradise, Byron Bay, Brisbane, Noosa Heads, Fraser Islands, Airlie Beach och Cairns. Detta är alltså de ställen där vi tänkt spendera åtminstone några dagar vardera. Om ni läsare av denna blogg har några smultronställen längsmed Australiens östkust eller helt enkelt hört om något bra så hör gärna av er. Vi tar gärna emot förslag!

Häromkvällen hade vi en jättemysig picknick nere på Manly Beach för att säga hejdå till Robert och Anna som åkte igår. Mycket trevligt var det. Efteråt åkte vi in till stan och spenderade kvällen på en klubb vid namn Bungalow 8 i Darling Harbour. Mycket folk, mycket dans, mycket nöje.
Denna måndagskväll kommer att spenderas hos våra vänner Nathalie och Therese. De är några tjejer från Västerås som vi har lärt känna och som har Guitar Hero i sin lägenhet. Mycket nöje! Jag skall allt visa dem hur en rockstjärna lirar gitarr.

Vi lever livet här nere så vi hoppas att ni gör det där hemma.

Peace!

/ V

För er som tror att jag inte längre lever efter de mindre blessyrer jag fått så har ni helt fel! Helt fel!

Jag låter inga sådana småsaker komma i vägen för att jag till fullo ska kunna njuta av detta underbara liv i detta underbara land. Visst, det är lite tråkigt att inte kunna bada men man kan inte få allt här i livet. Örat börjar kännas bättre och om någon vecka får jag säkerligen hoppa i havet igen.

Vi har nu endast en vecka kvar med våra kära rumskamrater Dave och Charles. Vi har verkligen haft tur med de personer vi bott med och kan inte annat än säga att dessa två personer är mycket, mycket trevliga. Vi försöker göra den sista tiden här i Manly så trevlig som möjligt och jag kan säga att vi hittils har lyckats.

Eftersom Jon har laddat upp massvis med bilder men ingen på mig så kommer här några stycken så ni faktiskt får bevis på att jag lever =)

Jag lever!

/ V

Idag ska vi förena nytta med nöje på ett alldeles makalöst sätt här down under, ikväll går nämligen Manlys första årliga Beer run av stapeln. Tanken är enkel, vi ska springa ungefär 3 kilometer och det tvåmannalag som först kliver över mållinjen vinner. Lätt som en plätt. Om det inte vore för det att vi ska konsumera tre liter öl innan vi går i mål, tre liter var. Det kan bli kul det här. Vilhelm och Pontus är tyvärr båda skadade och kan inte delta, de har därför fått uppdraget att dokumentera hela händelsen, så i morgon kommer bilderna upp.

Jag och Anton värmer just nu upp med Eagles of Death Metal och metallarmhävningar! Rocknroll! 

/j

Eftersom att denna bild tog ungefär en halvtimma att ladda upp så får det räcka med den för idag. 

Jag tycker det är underbart att det ligger vackra parker mitt emellan alla höghus. Tänk om det hade funnit sådana här parker på Söderhöjd. 

Bara en parentes, den 30 mars flyger JonVille till Melbourne och går on tour.

/J

Den här bloggen lever men den är som jag tidigare skrivit bara en reseberättelse, det innebär att jag (vi) inte får skriva när och vad jag (vi) vill utan bara när vi (jag) har något vettigt att skriva. De sista dagarna har vi mest tagit det lugnt, vi har (jag har) surfat, badat, solat och helt enkelt bara haft det väldigt gott.

Idag var Anton och jag inne i CBD och Anton satte sprätt på en hel del pengar på väldigt fina kläder. Jag blev så klart lite avundsjuk och lovade mig själv att åka till Sydney med sjukt mycket pengar någon gång i framtiden. Ni som har sjukt mycket pengar, åk hit, detta är en stad där ni kan göra av med dem på ett bra sätt.

När Anton kände sig nöjd gick vi till botaniska trädgården, ett ställe jag inte besökt tidigare. Vi hade inte så lång tid på oss där men vi kunde på 25 minuter ännu en gång konstatera att Sydney är helt fantastiskt. I morgon, om vårt internet fungerar lite bättre än vad det gör nu, ska jag lägga upp fem bilder som illustrerar detta.

/J

Jon ”Daniel Craig” Demred

Och ja, det är jag på alla bilder. Jag är grym.

Det här skulle mycket väl kunna vara en kille som njuter, en kille som till exempel äter en riktigt god måltid eller en som är mitt uppe i akten och redo att komma. Det är det inte. Nej, nej, verkligen inte. Detta är en kille på gränsen till ett sammanbrott, en kille så nära psykbrytet att han nästan börjar gråta. Men vad fan, vi är ju inte ens framme än. Vi tar det från början. 

Klockan 06.45 igår, tio minuter efter att våra alarm gått av, steg Anton och jag upp (Ville var inte med för han har redan varit där, hans notering). Vi tog på oss våra kläder, packade våra väskor, käkade lite yogurth, smetade in ett lager solkräm på våra kroppar och sprang i väg mot Manly Wharf. Klockan 07.15 entrade vi bussen där en klämkäck reseledare hälsade oss välkomna på denna busstur som så småningom skulle ta oss till Blue Mountains. Vänta lite nu, spola tillbaka tänker kanske någon, reseledare? Vad fan är det här? Har grabbarna åkt på pensionärsresa? En sådan där resa där en massa glada äldre par går runt med sina kameror och fnittrar åt sina vänners och åt guidens berättelser och fräckisar? 

Ja. Ja, det har vi gjort. Vi åkte på en guidad pensionärsresa. Men det är verkligen inget fel med det kan jag tala om för er, så nu går vi vidare till resan.

Guiden körde in oss till city där vi fick byta till en större buss med fler pensionärer (som sagt, inget fel med det) och sedan satte vi fart mot Blue Mountains. Blue Mountains är Australiens motsvarighet till Grand Canyon, om ni mot förmodan inte skulle veta vad Grand Canyon är så får ni gärna använda er utav google eller fråga min underbara vän Oliwia, hon borde veta vid det här laget. Skillnaden mot Amerikas Grand Canyon är att Blue Mountains kanjoner är helt fyllda utav grönskande träd som gör så att dalarna får ett blått skimmer över sig. Det är ganska spektakulärt. 

Vårt första stopp var på en rastplats vid en flod med ett för mig okänt namn, där skulle vi enligt guiden stanna för thé. När man säger stanna för thé i Australien menar man tyvärr inte det bokstavligen. Thé i Australien är det samma som en lam fika i Sverige. Jag visste inte detta och blev därför gravt besviken när théet som serverades i själva verket var lite saft och några kakor. Vi åkte ganska snabbt vidare, nästa stopp var dock tyvärr också något utav en besvikelse. Bussen tog oss ner för en väg som lovade stort, en brant kringlig sak som skulle vara en fröjd av bomba med en ordentlig bräda, ett kevlarställ på kroppen, en hjälm på huvudet och och ett par riktigt feta knäskydd. Det var en självmordsbacke helt enkelt, en backe precis i min stil. 

När vi kom ner för backen var besvikelsen tyvärr stor. Guiden lovade oss kängurur, det enda vi fick se var papegoj-liknande fåglar som denna ovan, fina helt klart, men de går ju ärligt talat inte att jämföra med stora boxande kängurus. Tack och lov lämnade vi snart denna besvikelse till dal för att åka upp till en utsiktsplats. Det var blåsigt, det var kallt och alldeles, alldeles underbart. Jag klarar faktiskt inte av att skriva om det så jag låter en bild göra jobbet, inte riktigt rättvist, men den ger kanske en hum om hur mäktigt det är.

Vi kollade på utsikten ett tag, sedan visade vår kära guide hur man målar som en aborigin. Turist, javisst!

Turen gick sedan vidare till en liten bergsby där vi äntligen fick äta. Anton och jag tryckte i oss varsin stor burgare. Av hänsyn till Anders Gyllén så tog jag ingen bild på krubbet och jag tänker heller inte skriva mer än att det var en väl behövlig matpaus innan den riktiga resan började. Efter vi käkat och efter att pensionärerna fick köpt på sig några bumeranger och didgeridoer åkte vi till huvudeventet på resan, the scenic world. 

Scenic world är ett slags naturligt upplevelsecentrum, byggt runt den gamla kolgruveindustrin I Blue Mountains. Man åker ner i dalen, till regnskogen, i en såndär kabinlift som finns på de stora skidorterna. Kabinliften hade nästan bara glasväggar vilket gjorde resan ganska episk. En rent utsagt jävla sluttning kombinerat med en enastående utsikt. Epic!

Nere i dalen gick vi längs en utav de utmärkta stigarna och vår guide berättade om de olika träden som fanns där. På ett ställe kunde man leka Tarzan och svänga i lianer om man ville, jag lyckades dock motstå frestelsen tack och lov. På ett annat ställe kunde man dricka rent källvatten från en rinnande källa, det kändes väldigt turistigt och tillrättalagt, men det kunde jag faktiskt inte motstå. När vi vandrat klart väntade resan tillbaka, resan upp från dalen. Och det var ungefär här jag var nära på att bryta ihop.

Dalen huserade som sagt tidigare en kolgruva. För att transportera upp kolet och arbetarna från dalen användes en järnväg med små små vagnar, ungefär som de i en berg-och dalbana. Denna järnvägen råkar vara världens brantaste, och den används nu för att transportera upp stackars turister upp ur dalen i stället för kol. Så vår grupp tog plats i vagnarna och tåget började sin klättring uppåt. Tänk er att ni är på Liseberg och åker Lisebergsbanan. Tänk er nu att ni i stället för att titta uppåt tittar ner, att ni alltså åker baklänges och hela tiden blir påminda om hur extremt hjälplösa ni är om någon liten vajer skulle lossna. Tänk er sedan att backen ni åker uppför är bra mycket längre, bra mycket brantare och att ni inte är fastspända. Jag vet inte om detta låter skrämmande för någon. För mig var det något av det värsta jag någonsin har gjort. Jag har aldrig varit rädd för höjder, jag tycker att det är kul när det svindlar, jag gillar att befinna mig på höga höjder och jag gillar att falla fritt från dem. Att åka upp för backen på detta viset gillade jag inte. Men jag överlevde. Att jag var tvungen att springa in på toan och hulka lite när vi steg av vår vagn behöver vi inte gå in på något mer. Jag var helt enkelt jävligt skakig, vi kan lämna det där. 

När jag återhämtat mig åkte vi till ett vattenfall och sedan vidare till en färja som tog oss in till Circular Quey. Där var resan slut. I alla fall vår Blue Mountains-resa. Det var en upplevelse som jag rekommenderar, men alla ungdomar som läser denna bloggen, åk själva, skippa guiden. Det är lite för tillrättalagt om jag ska vara helt ärlig.

Just det ja, när vi var på Manly-färjan satte sig en gammal japan sig jämte oss. Han hade en ring på sitt finger. En ring i guld formad som ett hakkors. Soft. Inte.

Jag gillar semlor, väldigt mycket. Jag har absolut inga problem med att sätta i mig två semlor om dagen under semelsäsongen. Häromdagen fick jag abstinens. Vad gör man då? Jo, man bakar egna, från grunden. Det var gott.

/J

Tanken med denna bloggen var att dokumentera vår resa, lite som en resedagbok, fast coolare och snyggare. Eftersom att jag inte riktigt kan hålla mig till ämnet har jag startat en ny blogg. Detta är min artistiska sida, med mina bilder och annat strunt jag gillar eller stör mig på. Från och med nu är detta enbart vår reseberättelse.

/J

Hejsan alla!

Som Jon redan skrivit lovade jag att ge er alla en uppdatering om vad som händer här nere. På grund av oförutsedda händelser kunde jag inte skriva detta tidigare så jag gör det nu istället.

Jag tänkte först börja med att säga att min födelsedag blev en mycket trevlig dag tack vare alla fina kompisar här nere. Som sagt så fick Jon och Dave på något

 vänster med mig till Pizza Hut inne i stan där alla satt och väntade på mig. Jag blev helt paff för jag hade verkligen ingen aning om att de skulle vara där. Kvällen slutade senare med att vi åkte tillbaka till Manly där vi tog varsin drink på klubben Henry Africas. Allt som allt en mycket bra födelsedag om jag får säga det själv.

I måndags var det dags för Linda, Lisa och Johanna att säga farväl till Sydney för att åka vidare till New Zeeland. Efter många kramar och tårdrypta farväl var de så påväg mot nya äventyr i världen. Vi kommer dock se dem ganska snart igen då vi skall tillbringa vår sista vecka här i Sydney tillsammans och sedan flyga samma plan som de hem.

Tisdagen gick åt till att städa upp i lägenheten som inte var en vacker syn efter att vi upptäckt att vi endast har en liten garberob till 5 personer. Nu har vi lyckligtvis fått ordning på allt och vi trivs riktigt bra i vår nya lya med “seaview”.  För att fira detta lagade Charles, vår franska gourmetkock, en utsökt måltid som han, Dave, Jon och jag nöjt glufsade i oss. Vi har bestämt att med gemensamma ekonomiska ansträningnar ha råd med att äta bra mat varje kväll. Den första av dessa var som sagt mycket lyckad. Ris, ost och Zucchinigratäng med köttbullar samt något slag franskt bröd (rostat bröd med massa smör, salt och svartpeppar).

Onsdagen spenderades delvis på stranden, delvis vid TV:n, delvis i lägenheten, delvis på sjukhuset. 

Klockan 06.0 ringde alarmet som betydde att vi skulle upp för att se Manchester United – Inter i Champions Leagues åttondelsfinal. Dave, vår käre engelsman, hade varit 

nervös för matchen i några dagar och nådde sitt klimax på morgonen då han skrek att vi måste skynda oss för att inte missa de första dyrbara minuterna av matchen. Dock var cafét där vi skulle se matchen inte öppet, personalen var sen. Just our luck. Vi sprang runt i Manly för att hitta något ställe där de sände matchen så tidigt. Till slut hittade vi en storbilds-TV och ett gäng soffor uppe i ett backpackerhotell. Matchen i sig var ganska tråkig men det var värt varje öre för att reta Dave, som är ett av de största Man U fan jag någonsin sett, varje gång Zlatan snurrade runt med O´Shea.

Nu till de oförutsedda händelserna som var upphovet till att jag inte kunde skriva mitt inlägg tidigare. 

Jag har haft ont i högra sidan av bröstet några veckor. Speciellt när jag rör mig mycket, t.ex spelar fotboll eller om jag hostar/skrattar/nyser. Det har gått i vågor. Speciellt efter en kraftig nys har jag haft så ont att det är svårt att röra sig. Så i onsdags efter en extra kraftig nys och en smärta så outhärdlig att det inte är av denna värld bestämde jag mig för att åka in till Warringah Mall och Medical Centre. Efter cirka en timmes väntande, en 110 dollar fattigare Vilhelm och försök till att inte se ut som en gubbe i 80-årsåldern med bröstsmärtor fick jag äntligen komma in till en doktor. Han skickade sedan vidare vidare mig till X-ray där jag fick vänta ytterligare 1 timme innan resultaten kom att det troligtvis inte var något de kunde göra något åt. En brusten muskel som “eventually will heal but it will be hurtful”. Tack för det Mr doctor. 110 dollar up my ass.

Så för att summera, det är inget farligt mamma och pappa. Det gör bara, ursäkta språket, så in i helvete ont. Jag skall följa doktorns ordination och ta det lugnt i en vecka och se om det går över. Det är dock ganska tråkigt att “ta det lugnt” när man är i Sydney, vill surfa, bada, spela fotboll, röra på sig.

I torsdags var jag och Jon inne i Sydney för att se på Death Cab for Cutie. Jon har ända sedan Seth Cohen i OC bestämde sig för att se dessa velat se dem även han. Jag hade inga förväntningar alls, mest på grund av det faktum att jag knappt lyssnat på dem. Konserten var dock långt bättre än jag kunnat tänka mig. De spelade på ett ställe som heter Enmore Theatre, en ombyggd, teater/biosalong/konserthall. Det påminde en del om teatern i Varberg faktiskt. Före konserten hade jag försökt lyssna in mig på en del låtar men när man väl var där lät det helt annorlunda. Allt är så fruktansvärt mycket bättre live. Utan tvivel. Efter en mäktig avslutning av bandet med låten Transatlanticism hoppade vi uppspelta av spelningen på bussen tillbaka in till Circular Quay där Anton hade suttit på McDonals i tre timmar för att vänta på oss efter sin flygning hit. Det var ett kärt återseende vänner emellan som slutade med att vi tog färjan till Manly, satte oss vid vårt “utomhusbord”, tjatade lite allmänt om livet och sedan gick och lade oss nöjda och belåtna med dagen.

Fredagen var återigen en smärtfylld dag. Framåt kvällen började min förkylning jag haft i några dagar som vanligt slå till mot mina bihålor och öron. När de andra gick ut för att partaja stannade jag istället hemma för att se om det skulle gå över till morgondagen. Efter 10 avsnitt av Entourage, lite morötter och honungsvatten kunde jag dock konstatera att det inte blivit bättre alls. Jag tog därför våra grannars bil in till Warringah Mall och Medical Centre imorse för att återigen spendera 100 dollar för att få en 1 sekunds lång undersökning av en läkare som sedan skrev ut 1 st kur penicillin och 1 st kur örondroppar som skall tas i en vecka. Så om någon dag kommer det troligtvis vara bättre. 

Ikväll blir det nog en lugn spelkväll med monopol då alla är trötta efter gårdagen och jag kurerar mig med lugna kvällar samt lite antibiotika.

Hoppas ni har det gott hemma, för det har vi!

/V

Klockan är i skrivande stund 08:59 här i Manly. Att gå upp klockan 06.00 för att kolla på fotboll är inte riktigt likt mig, men det var en bra match och en kul upplevelse. Nu ska jag gå och surfa, Ville är tyvärr lite för trött så han ska sova men när han vaknar har han lovat att berätta lite för er om vår värld.

Sov gott alla svenskar!

/J

/j

Ikväll ska jag roa mig med att läsa många många många poster på min nya favoritsida. 

Börja bakifrån.

/J

Efter mycket hysch hysch lyckades vi få till en riktigt lysande dag för Vilhelm idag. Det är i alla fall min uppfattning.

Redan tidigt i veckan började vi planera en överraskning för Ville. Planen blev till slut ganska enkel, i alla fall på pappret. Dave och jag skulle få med oss Vilhelm in till City där våra andra vänner skulle vänta på oss på Pizza Hut. Vi pitchade idén för honom redan i fredags, vi sa att vi borde åka in till stan på hans födelsedag. Att vi borde ha en grabbdag bara vi män, utan flickor och andra distraktioner. I ärlighetens namn såg det inte så ljust ut, Ville var nämligen inte alls sugen på att åka in till staden. Han förstod inte meningen med det och det kan jag väl faktiskt förstå. Jag menar, det är ju faktiskt ganska onödigt att betala för att åka in till Sydney om man inte har något att uträtta.

Nåväl, när vi vaknade i morse lyckades vi på något vänster lura med oss Ville in till storstan. Att vi var en timma försenade spelade inte så stor roll, det var ju ändå bara Lisa, Johanna, Linda, Robert, Anna, Pontus och Amanda som väntade på oss hungriga inne på Pizza Hut. No big deal. När vi landsteg vid Circular Quay började vi diskutera vart vi skulle gå. Dave föreslog att vi skulle gå upp längs med Pitt Street (en stor gata) för att hitta något ställe att käka på. Vilhelm verkade tycka att det hela var lite konstigt för han hade innan vi satt oss på färjan tryckt i sig en stor baguette och var nog inte alls särskilt hungrig. Nej Ville var inte sugen på att äta. Ville ville gå i affärer. Ville ville absolut gå in i The Apple Store, något som jag aldrig någonsin tidigare sagt nej till, men det kunde vänta sa jag. Vi hade ju ändå hela dagen på oss.

När vi var ungefär fem minuter bort från Pizza Hut föreslog jag att vi borde gå dit. Dave nästan skrek ut att det var en lysande idé, han sa att vi kunde sitta där i några timmar och utnyttja buffén till max. Ville tyckte nog egentligen inte att detta var en bra idé, han hade ju som sagt faktiskt ätit en baguette, men han kunde inte säga emot oss. Efter att vi betalat för att få käka buffé skulle vi leta upp ett bord, Ville hittade genast ett som var helt lysande, men varken Dave eller jag tyckte att det passade. Vi sa att vi borde kolla bakom väggen som delade restaurangen, det kanske fanns något bättre där. När Ville passerade väggen möttes han utav sju glada ungdomar som alla sjöng Happy Birthday. Jag tror att han blev ganska överraskad. Förhoppningsvis blev han positivt överraskad. Det såg så ut.

Grattis älskade syster!

Siri, jag hoppas att du får en underbar dag idag. Egentligen så hoppas jag ju faktiskt att alla dina dagar är underbara. Men idag önskar jag det extra mycket.

Många varma kramar från Australien till dig!

/J